Utdrag ur en känd svensk roman som utkom i mitten av 1970-talet och som – bland mycket annat – något överraskande även innehåller hänvisningar till Svenska Akademiens ordlista (!):
”Ronnie Kaspersson var ingen dum ung man; han insåg att han blivit grundlurad av livet redan innan han hunnit leva det, han förstod också att många av hans reaktioner var naiva och att hans bindning till både Krister och många andra, nu senast Limpan, måste hänföras till den kategorin. Han hade alltid varit lättpåverkad av människor med starkare vilja än han själv.
Någonting hade knäckt Kasper som mycket ung; kanske var det avgrunden mellan honom och föräldrarna, trots att han faktiskt tyckte om dem på sätt och vis. Kanske var det skolan med dess virrvarr av halvt genomförda reformer som redan när de just satts i praktik började ändras, ibland till det gamla vanliga, ibland till något helt nytt och obegripligt. Dit hörde exempelvis den så kallade nya matematiken. Den kom honom att känna sig dum och vilsen och berövade honom all lust att läsa vidare.
I sista klassen i grundskolan tog han sig tid att studera akademins ordbok. Eller SVENSKA AKADEMIENS ORDLISTA ÖVER SVENSKA SPRÅKET, som det stod så ståtligt på titelbladet. Sexhundrasexton sidor. Jävla tjock bok.
Han slog upp ”jävla”. Ett vanligt ord. Stod inte. Däremot ”jävsanledning”, ”jävsförklaring” och ”jävsgrund”. Det fanns också ”jäv” och ”jävighet”. Förklaring: jur. anmärkning el. invändning mot någons behörighet o.d.
Han begrep inte.
Lite längre upp: ”jute”. Förklaring: åld. jyllänning.
Jyllänning begrepp han, jävig inte.
Han förstod det lite senare, när han för första gången ställdes inför domstol. Åklagaren påstod att en tjej som skulle vittna till hans försvar var jävig därför att han knullat med henne. Hon fick inte vittna. Han blev dömd.
Knulla, för resten.
Nästa gång han träffade på ordboken slog han upp ordet. Ett vanligt svenskt ord. Det fanns inte med.
Han tittade efter fler. Att skita och pissa var ju vanligt att folk både sa och gjorde.
Men så lågt hade inte Svenska Akademien sänkt sig. Orden var inte med.
Han slog upp tre sista ord i boken.
Kuk, fitta och röv.
Men de var allt för främmande kroppsdelar för att uppmärksammas av Akademiens Ordlista. De fanns inte med alls.
Innan han satte in volymen i fängelsets bokhylla kollade han vilket år den var tryckt.
Nittonhundrasjuttiotre.”
(ur: Maj Sjöwall och Per Wahlöö, ”Polismördaren”, del 9 av 10 i ”Roman om ett brott” (1965-1975), s. 214-215)
Anm: Vad som anges i romanen om innehållet i tionde upplagan av SAOL från 1973 verkar vara korrekt; den upplagan av ordlistan innehåller dock uppslagsordet ”skit”.
Jämför här också följande ställe i Margareta Westmans bok Språkets lustgård och djungel (1998), s. 91:
”Bara till helt nyligen avstod man medvetet från att förteckna så kallade runda eller grova ord i ordböckerna. Skälet var väl att man inte skulle uppmuntra användningen. Men existerar gör ju sådana uttryck oavsett om de står i någon lista. Och används gör de förvisso.”
Sydsvenska Dagbladets språkexpert Bo Bergman publicerade på 1980-talet en bok med titeln Runda ord och andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar