ur: Det är idag det sker (1966)
IV
Sommaren surrar sig in i det rum där jag sitter och skriver,
lyssnande som till en sång; det är bina som surrar i grönskan.
Djupt i trädgårdens dunkel syns deras klibbiga kupor:
tanken knackar på taken men tonen är ännu densamma,
fältbina anländer hem och fyller vaxkakans linjer,
sommarens mjuka byggnad av sällsamt vänliga dagar.
Detta är middagstimmen. Blåklinten blommar i rågen.
Luften står orörligt kvav över hela högsommarslätten.
Sången tar plötsligt fart som pågick en statskupp där inne!
Stillheten växer i tyngd. Det är ögonblicket innan.
Nu! tumlar arbetsbin ut och följs av alla de andra,
biskötarn lyssnar spänt till svärmens ton under himlen,
följer den noga med blicken mot lindens luftiga grenar;
snart har de alla samlats och svärmen knyts starkare samman.
Då är det äntligen dags, han har ingen tid att förlora,
raskt drar han på sig slöjan och glömmer så när sina handskar,
äntrar sin vajande stege och når den gren där de sitter:
klasen av bin skakas ne’r i en kupa han lyfter försiktigt.
Därmed är statskuppen över; en ny ”kupans ande” är verksam.
*
Detta om jordens bruk, om de tama djuren och träden
skrev jag när sjätte kung Gustaf höjde sin fredliga spira.
Ljuva Kristianstadsslätt! Då njöt jag, Bengt Åke Jesper,
näring och lugn i din famn bland värv av ryktet förgätna,
jag som med landsbygdens ord och djärv av min grönaste ungdom
skrev mina dikter till A. under bokens lummiga lövvalv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar