en kontinental stilvariant av offentlig svenska

Den mycket läsvärda uppsatsen ”Hot och verklighet – Om EU-svenskan som hotbild” av Håkan Edgren (2000) (webbmästarens fetkursivering) slutar så här:

”Av dessa skäl är det mest realistiska i nuläget att man från svensk sida inser att Sverige bara är ett medlemsland bland många andra, och att svenska [språkliga] normer därför inte nödvändigtvis kan vara allenarådande. Det är helt enkelt inte rimligt med hegemoniska anspråk i dagens Europa. EU sett som en process förutsätter kompromisser, också från svensk sida, även beträffande förvaltningsprosan.

Diskuteras kan också den svenska språkliga situationen, med knappt mer än en skriftspråksnorm och ett förvaltningsspråk. Sedan 1917 års Bibel nyöversatts, saknas i dag nästan helt mer arkaiska stilvarianter. Och den stilistiskt avvikande finlandssvenskan har endast en marginell inverkan i Sverige. Detta bör definitivt sägas vara ett tecken på språklig fattigdom, som t.ex. engelskan inte kan sägas lida av. Genom EU-svenskan introduceras nu en kontinental stilvariant av offentlig svenska, som bidrar till en säkert nyttig stilpluralism. Om Sverige är öppet för detta verkar dock vara osäkert.”

*

Källa:

Edgren, Håkan (2000), Hot och verklighet – Om EU-svenskan som hotbild. I: Björn Melander (red.), Svenskan som EU-språk. Uppsala, s. 77-99