Hjalmar Gullberg, Häger på bryggan

Häger på bryggan
hämtad ur
Terziner i okonstens tid 1958

Jag låg på bryggan naken då en häger
stod ljudlöst, kommen som från ingenstans,
bakom och lät mig på mitt hårda läger

död som en sten bli kvar i solens glans.
Landskapet hade fått en annan mening.
Jag ägde inte bryggan. Den var hans.

Jag var en kvarglömd rest, en förorening.
Hans tid var inne där han stod på vakt -
min var ett vakuum, en tågförsening,

bortfall av syfte i en passiv akt.
Den sky som bar min dröm för vita segel
gick plötsligt i det blå med annan frakt,

och sjön jag hållit som min runda spegel
på bryggans skaft var lösgjord från min sjö.
Det sus som gick i vassen kom var regel

från förr att skälva utan kraft, ett rö.
Var det en fantasibild som blev kluven,
eller en verklighet som skulle dö.

En värld gick mig ur händerna. Var tjuven
den grå staty som till min sträckbänk kom
och utan avsikt långsamt drog åt skruven?

När hägern lyfte lika ljudlöst som
han stod på bryggan utan varning, hävde
jag mig på axlarna och såg mig om.

Förlamningen var borta och den kvävde
insöp en luft som återfick sin glans.
Var det sitt rike som den andre krävde?

Finns det en ordning bortom människans?
Ett tryck vek från mitt hjärta, en förhårdning.
Tre dagar kom hägern så. Jag såg i hans

ankomst ett varsel om en sådan ordning.